Självförtroende och state of mind
På senaste har jag läst ovanligt mycket om psykologi, och även hur man förbättrar sitt inre jag, det vill säga självförtroende, och hur man ser på sig själv rent allmänt. Är det något jag rekommenderar så är det verkligen att fler personer skulle göra samma sak. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle göra så mycket för ens syn på sig själv att ha ett bra mind-state (i brist på bättre svenska ord), men så är det.
Jag märkte att jag hade gnällt lite (åtminstone indirekt) över tomhet i själen i det senaste inlägget. Jag har alltid försökt täppa igen det här hålet med olika saker, som att ta upp min tid med saker som jag har kunnat bli bättre på, eller med allmän kontakt med människor. När inte det har funkat har jag vänt mig till gud. Inget av detta har direkt hjälpt särskilt mycket på det stora hela förrän jag insåg en sak.
Alla människor har en tomhet i själen. Vare sig det är litet eller stort, så finns det där. Det finns alltid något man är missnöjd med, eller hur? Det är alltid en viss grej som känns totalt omöjlig att fixa i sitt liv och som man går och grubblar på till och från - tråkigt men sant.
När jag insåg det här så insåg jag också att det faktiskt är okej att inte sträva efter att vara fulländand, eftersom ingen annan är det ändå. Klart man kan förbättra sig i många avseenden, men poängen är att livet inte är en tävling där den som har samlat mest upplevelser vinner. Var nöjd med dig själv, och respektera hur andra personer lever sina liv. Meningen med livet är ju att ge livet sin egna personliga mening.
En annan sak som är värt att nämna är att det inte finns något rätt eller fel bara för att just du tycker det. För att ta ett exempel så är det exempelvis "fel" att killar använder smink, eller för att inte tala om ifall en annan kille skulle säga att en annan kille är snygg (då måste ju han vara bög)! Det roliga är att om man går tillbaka 100 år i tiden så var det istället så att en kille ansågs som konstig om han använde deodorant eller parfym av något slag. Idag är det tvärtom. För 50 år sedan var det okej att slå sina barn, och då ansågs det som rätt. Idag är det fel till den grad att du hamnar i fängelse. För 40 år sedan fick man inte se ut hur som helst. Nu för tiden har man foppatofflor på sig. Poängen är att åsikter ändras med tiden, ingenting är rätt eller fel i det stora hela bara för att massan i stort tycker det nu.
Dagens citat sammanfattar det jag precis har skrivit mycket bra:
There is no truth, only human opinion. Our inner strengths, experiences, and truths cannot be lost, destroyed, or taken away. Every person has an inborn worth and can contribute to the human community. We all can treat one another with dignity and respect, provide opportunities to grow toward our fullest lives and help one another discover and develop our unique gifts. We each deserve this and we all can extend it to others.
För övrigt är jag i desperat behov av bra musik. De flesta tips är uppskattade, gärna inom electronica-, metal-, rock-, eller singer/songwriter-facken. House, country och RnB undanbedes.
Jag märkte att jag hade gnällt lite (åtminstone indirekt) över tomhet i själen i det senaste inlägget. Jag har alltid försökt täppa igen det här hålet med olika saker, som att ta upp min tid med saker som jag har kunnat bli bättre på, eller med allmän kontakt med människor. När inte det har funkat har jag vänt mig till gud. Inget av detta har direkt hjälpt särskilt mycket på det stora hela förrän jag insåg en sak.
Alla människor har en tomhet i själen. Vare sig det är litet eller stort, så finns det där. Det finns alltid något man är missnöjd med, eller hur? Det är alltid en viss grej som känns totalt omöjlig att fixa i sitt liv och som man går och grubblar på till och från - tråkigt men sant.
När jag insåg det här så insåg jag också att det faktiskt är okej att inte sträva efter att vara fulländand, eftersom ingen annan är det ändå. Klart man kan förbättra sig i många avseenden, men poängen är att livet inte är en tävling där den som har samlat mest upplevelser vinner. Var nöjd med dig själv, och respektera hur andra personer lever sina liv. Meningen med livet är ju att ge livet sin egna personliga mening.
En annan sak som är värt att nämna är att det inte finns något rätt eller fel bara för att just du tycker det. För att ta ett exempel så är det exempelvis "fel" att killar använder smink, eller för att inte tala om ifall en annan kille skulle säga att en annan kille är snygg (då måste ju han vara bög)! Det roliga är att om man går tillbaka 100 år i tiden så var det istället så att en kille ansågs som konstig om han använde deodorant eller parfym av något slag. Idag är det tvärtom. För 50 år sedan var det okej att slå sina barn, och då ansågs det som rätt. Idag är det fel till den grad att du hamnar i fängelse. För 40 år sedan fick man inte se ut hur som helst. Nu för tiden har man foppatofflor på sig. Poängen är att åsikter ändras med tiden, ingenting är rätt eller fel i det stora hela bara för att massan i stort tycker det nu.
Dagens citat sammanfattar det jag precis har skrivit mycket bra:
There is no truth, only human opinion. Our inner strengths, experiences, and truths cannot be lost, destroyed, or taken away. Every person has an inborn worth and can contribute to the human community. We all can treat one another with dignity and respect, provide opportunities to grow toward our fullest lives and help one another discover and develop our unique gifts. We each deserve this and we all can extend it to others.
För övrigt är jag i desperat behov av bra musik. De flesta tips är uppskattade, gärna inom electronica-, metal-, rock-, eller singer/songwriter-facken. House, country och RnB undanbedes.
Själens dilemma.
Fri men ensam. Älskad men bunden.
Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. I slutändan så känns det ändå alltid, ALLTID som om jag bara söker mig till folk för att inte vara så fruktansvärt ensam att det känns ända in i själen. Men vilket alternativ är bättre? Finns det ens ett bättre alternativ? Okej att man måste offra någonting för att vinna något annat, och att alla mynt har en baksida, men måste det kännas som något så hemskt vad man än väljer?
Ibland vet jag inte vad jag vill. Ibland känns det som om andra kan ha det så lätt på den fronten, men jag tvivlar på det, utan gissningsvis så stöter alla på samma dilemma förr eller senare. Antagligen ser man väl som alltid bara det man vill se, det som känns bäst att tro på helt enkelt. Att allting är som i sagorna. Hej och hå, reality check nästa.
Jag skrev den här dikten vid en liknande tid. Den är lika aktuell nu som då.
en gång i tiden
målade jag dig en bild
en naken sanning
fast ändå
klädd i ord
ord som med allt annat
ej kan kompensera
för det vi är
och det vi gör
"jag älskar dig"
men nu
när allt är sagt
ska jag fly
mot ett bättre imorgon
för idag ser inte lika ljust ut
som igår en gång gjorde
Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. I slutändan så känns det ändå alltid, ALLTID som om jag bara söker mig till folk för att inte vara så fruktansvärt ensam att det känns ända in i själen. Men vilket alternativ är bättre? Finns det ens ett bättre alternativ? Okej att man måste offra någonting för att vinna något annat, och att alla mynt har en baksida, men måste det kännas som något så hemskt vad man än väljer?
Ibland vet jag inte vad jag vill. Ibland känns det som om andra kan ha det så lätt på den fronten, men jag tvivlar på det, utan gissningsvis så stöter alla på samma dilemma förr eller senare. Antagligen ser man väl som alltid bara det man vill se, det som känns bäst att tro på helt enkelt. Att allting är som i sagorna. Hej och hå, reality check nästa.
Jag skrev den här dikten vid en liknande tid. Den är lika aktuell nu som då.
en gång i tiden
målade jag dig en bild
en naken sanning
fast ändå
klädd i ord
ord som med allt annat
ej kan kompensera
för det vi är
och det vi gör
"jag älskar dig"
men nu
när allt är sagt
ska jag fly
mot ett bättre imorgon
för idag ser inte lika ljust ut
som igår en gång gjorde
Omge mig med vänner - lögner av skinn och blod
Om man flyr en sanning, lever man en lögn då?
Frågan är om det är en lösning egentligen. Det är bara det att när verkligheten tränger sig på och är för rå, för ocensurad - för verklig helt enkelt - som det ibland känns som det enda rätta att göra; att gömma sig bakom ett finmaskigt nät av jobb, vänner samt all form av ytlig underhållning som man kan komma på.
Detta är någonting som jag inbillar mig är helt mänskligt. De flesta gör det förr eller senare i livet, antagligen både en och 5000 gånger. Det är som om man inte kan acceptera sitt öde utan först måste ta något undermedvetet ställningstagande där hjärnan slutligen säger "Jag är ledsen, men nu har du inte mycket val än att ta konsekvenserna". Jag ser det här mönstret dagligen, var jag än går, i både mig själv och andra. Antagligen sitter du och läser det här nu just för att kunna fly din tråkiga vardag och förbereda dig mentalt för en betydligt jobbigare uppgift.
Då alla flyr sin egna verklighet förr eller senare finns det givetvis oändligt med sätt att göra det på. Man kan...
- Läsa en bok.
- Köpa ett husdjur.
- Se en film.
- Spela ett spel.
- Skriva inlägg om hur man flyr sanningen.
- Jobba.
- Knarka.
- Sova.
- Gå runt med en gasmask på stan.
- Dagdrömma.
- Umgås.
- Äta en morot.
Kort sagt kan man göra det mesta, så länge det INTE har med ens egna problem att göra. Det viktiga är väl helt enkelt att man tar tag i problemen man har så fort man kan (i den perfekta världen, host-host...), och om man nu inte kan det, så fyller man upp hjärnan med allt annat som går tills problemen försvinner helt automagiskt!
Tack för att jag har fått chansen att lyckas få dig att glömma dina problem för en kort sekund.
Frågan är om det är en lösning egentligen. Det är bara det att när verkligheten tränger sig på och är för rå, för ocensurad - för verklig helt enkelt - som det ibland känns som det enda rätta att göra; att gömma sig bakom ett finmaskigt nät av jobb, vänner samt all form av ytlig underhållning som man kan komma på.
Detta är någonting som jag inbillar mig är helt mänskligt. De flesta gör det förr eller senare i livet, antagligen både en och 5000 gånger. Det är som om man inte kan acceptera sitt öde utan först måste ta något undermedvetet ställningstagande där hjärnan slutligen säger "Jag är ledsen, men nu har du inte mycket val än att ta konsekvenserna". Jag ser det här mönstret dagligen, var jag än går, i både mig själv och andra. Antagligen sitter du och läser det här nu just för att kunna fly din tråkiga vardag och förbereda dig mentalt för en betydligt jobbigare uppgift.
Då alla flyr sin egna verklighet förr eller senare finns det givetvis oändligt med sätt att göra det på. Man kan...
- Läsa en bok.
- Köpa ett husdjur.
- Se en film.
- Spela ett spel.
- Skriva inlägg om hur man flyr sanningen.
- Jobba.
- Knarka.
- Sova.
- Gå runt med en gasmask på stan.
- Dagdrömma.
- Umgås.
- Äta en morot.
Kort sagt kan man göra det mesta, så länge det INTE har med ens egna problem att göra. Det viktiga är väl helt enkelt att man tar tag i problemen man har så fort man kan (i den perfekta världen, host-host...), och om man nu inte kan det, så fyller man upp hjärnan med allt annat som går tills problemen försvinner helt automagiskt!
Tack för att jag har fått chansen att lyckas få dig att glömma dina problem för en kort sekund.
Nyårslöften
I brist på annat kommer här något som jag skrev förra året vid ungefär samma tid på året som nu, men som inte hamnade här så att säga. I övrigt finns det inte mycket att säga förutom att BTH är en hallick (med en jävligt dyr pälsrock på sig och extra fin fjäder i hatten) och jag är dess bitch. Aja, bara ett år (eller två) kvar. :) Enjoy!
Tack så jävla mycket för informationen Aftonbladet, ni kommer antagligen aldrig upphöra att vara värdelösa!
Jag förstår mig verkligen inte på nyårslöften. Visst är det intressant att det ska krävas en speciell högtid som vi har infört själva för att man ska kunna lova något som man i nio av tio fall ändå inte klara av att hålla? Till råga på allt beskriver Liftarens Guide till Galaxen nyårslöften som "I stort sett menlösa." (nåväl, nästan i alla fall); ännu en anledning att hata dem!
Bakgrunden till nyårslöften sträcker sig ända tillbaka till år 153 före Kristus, då Janus, en slags gud enligt romarnas mytologi, placerades på deras tidskalender. Enligt deras tro kunde Janus både se tillbaka på händelser i dåtiden och även in i framtiden, och blev därmed romarnas symbol för olika former av löften inför det nya året. Romarna sökte också i samma veva förlåtelse från sina fiender, och utbytte gåvor mellan varandra.
Så, det här är alltså inte direkt någon ny företeelse. Som sagt så känns det rätt konstigt att det ska krävas en högtid för att man ska kunna förmå att lova sig själv något. Detta kan jag dock ha överseende med, traditioner är ju trots allt mysiga och de gör oss till lite mer intelligenta varelser (allting är relativt dock, haha) än alla andra djur. Det är dock en annan sak som gör mig förvirrad...
Av de jag känner som har avlagt ett nyårslöfte så har åtminstone 9 av 10 lovat sig något åt det här hållet:
Skaffa en egen lägenhet (flytta hemifrån helt enkelt).
Skaffa ett jobb.
Skaffa en pojk/flickvän.
Vad ska man säga? Seriöst verkligen... Om man nu ska önska något, måste man verkligen önska det mest triviala på hela jorden som man kan komma på?
Alla vill ha en egen bostad.
Alla vill ha pengar.
Alla vill ha någon att dela livet med.
Vad hände med att vara unik? Varför inte önska något i stil med "Jag ska bli grym på att spela piano!", "Jag ska fan inte äta en enda falukorv på hela året!" eller klassikern "Jag ska besöka min mormor minst en gång i veckan så att hon inte känner sig ensam!" (hmm, det där sista kanske är något att fundera på för egen del)?
Jag önskar verkligen att fler människor hade några sköna, annorlunda mål med sitt liv. Det är inget fel att leva sitt liv tillbakadraget utan att göra några stora avtryck på jorden, men samtidigt förstår jag inte hur man kan vara lycklig om man inte ens försöker. Sträva inte efter att vara som alla andra; ett litet ynka kugghjul i en maskin som aldrig stannar. Do something!
Tack så jävla mycket för informationen Aftonbladet, ni kommer antagligen aldrig upphöra att vara värdelösa!
Jag förstår mig verkligen inte på nyårslöften. Visst är det intressant att det ska krävas en speciell högtid som vi har infört själva för att man ska kunna lova något som man i nio av tio fall ändå inte klara av att hålla? Till råga på allt beskriver Liftarens Guide till Galaxen nyårslöften som "I stort sett menlösa." (nåväl, nästan i alla fall); ännu en anledning att hata dem!
Bakgrunden till nyårslöften sträcker sig ända tillbaka till år 153 före Kristus, då Janus, en slags gud enligt romarnas mytologi, placerades på deras tidskalender. Enligt deras tro kunde Janus både se tillbaka på händelser i dåtiden och även in i framtiden, och blev därmed romarnas symbol för olika former av löften inför det nya året. Romarna sökte också i samma veva förlåtelse från sina fiender, och utbytte gåvor mellan varandra.
Så, det här är alltså inte direkt någon ny företeelse. Som sagt så känns det rätt konstigt att det ska krävas en högtid för att man ska kunna förmå att lova sig själv något. Detta kan jag dock ha överseende med, traditioner är ju trots allt mysiga och de gör oss till lite mer intelligenta varelser (allting är relativt dock, haha) än alla andra djur. Det är dock en annan sak som gör mig förvirrad...
Av de jag känner som har avlagt ett nyårslöfte så har åtminstone 9 av 10 lovat sig något åt det här hållet:
Skaffa en egen lägenhet (flytta hemifrån helt enkelt).
Skaffa ett jobb.
Skaffa en pojk/flickvän.
Vad ska man säga? Seriöst verkligen... Om man nu ska önska något, måste man verkligen önska det mest triviala på hela jorden som man kan komma på?
Alla vill ha en egen bostad.
Alla vill ha pengar.
Alla vill ha någon att dela livet med.
Vad hände med att vara unik? Varför inte önska något i stil med "Jag ska bli grym på att spela piano!", "Jag ska fan inte äta en enda falukorv på hela året!" eller klassikern "Jag ska besöka min mormor minst en gång i veckan så att hon inte känner sig ensam!" (hmm, det där sista kanske är något att fundera på för egen del)?
Jag önskar verkligen att fler människor hade några sköna, annorlunda mål med sitt liv. Det är inget fel att leva sitt liv tillbakadraget utan att göra några stora avtryck på jorden, men samtidigt förstår jag inte hur man kan vara lycklig om man inte ens försöker. Sträva inte efter att vara som alla andra; ett litet ynka kugghjul i en maskin som aldrig stannar. Do something!
Fyra anledningar till varför SJ är som en finne på näsan.
Jag hade den stora äran att åka lite tåg i helgen, som är mer eller mindre mitt hatsätt att transportera mig på. Givetvis är jag för dum för att komma ihåg hur mycket jag stör mig på det eftersom jag inte gör det så ofta. Detta har framför allt att göra med att jag mest har åkt tågbussar (världens dummaste namn för övrigt) de senaste två åren på grund av elektrifieringen av all tågtrafik här nere, men det är en helt annan historia. I vilket fall så kom jag snabbt på vad det är som brukar störa mig under helgens utflykt, och sammanfattade det i fyra punkter:
1. Tåg är, i 9 av 10 fall, försenade.
Så länge man inte har turen att åka från en startstation för ett tåg är man i regel kort sagt körd. Det bästa fenomenet är helt klart att man envisas med att sätta upp nya ungefärliga tidpunkter när tåget ska komma, vilket det aldrig gör. Vad är meningen? Troligtvis är svaret att det inte ÄR någon mening med det, utan att SJ:s förnärmsta sitter i fikarummet och slurpar te, äter riskakor och kastar med den 20-sidade tärningen för att se vilken ny tid som ska sättas upp. När de sen har gissat fel ungefär 5 gånger i rad (dumma tärning!) så byts "Ny tid: X" ut mot "Ny tid? Eller?".
2. Man blir alltid dumförklarad av ALLA anställda ombord.
Biljettkontrollanter är roliga, eftersom de envisas med att säga vart man ska när de kollar på ens biljett. "Jahapp, då blir det byte för dig i Alvesta." Nähä? Det har jag ju inte kontrolläst själv ungefär 500 gånger innan, så tack som fan för att du berättade! Eftersom jag är blind och av någon anledning befinner mig på ett tåg och ni på SJ inte trycker ut biljetter med blindskrift så kan jag bara tacka och bocka för servicen!
Övertydligheten är också någonting som är intressant. Tolka inte detta fel; jag har ingenting emot att namnet på nästa station nämns två gånger eftersom man nästan alltid sitter och lyssnar på musik eller dylikt medan man reser, men för att citera så kan det bli för mycket:
"Jaha, och så för folk som skulle till station X så blir det avgång vid nästa station där en ersättningstaxi väntar. För er som skulle av vid station Y väntar en taxi vid en kommande station. Detta är dock inte SAMMA taxi som den första." WHAAAT? NO WAY?!
3. På SJ kan man inte räkna längre än till två.
I helgen såg jag helt klart ett fint tåg. Jag och Håkan var ute och reste lite och hade fått platser inbokade i vagn 5. Vad vi inte insåg var att SJ inte är så värst bra på att räkna. På stationen rullar ett tåg in som har följande numrering: Vagn 1 - Vagn 2 - Vagn 5 - Vagn 4 - Vagn 3! Man börjar såklart undra om det ändå inte är så att vi passagerare har rätt och att man ska infinna sig i vagnen längst bort (dvs SJ:s vagn 3), men man litar på att någon jävel inte kan koppla vagnarna rätt och hoppar på den vagn som står vagn 5 på. Givetvis så är det fel, och man inser snabbt att alla andra har tänkt precis likadant som en själv (förutom SJ som har snor i hjärnan), så därför börjar två hela vagnar flytta sig mot varandra samtidigt. Viss trängsel och problematik uppstår, och slutsatsen vi kan dra är därför att anställningstestet för folk som börjar jobba på SJ kan bara bestå av två saker:
- Ett fem-delat pussel ELLER
- En träbricka med hål för cirklar och fyrkanter samt tillhörande klossar. Nej, tyvärr får du inte sätta fel!
4. Säten är lika sköna som tågen är långsamma.
Om du åker i ett gammalt skruttigt regionaltåg anno 1800 så har de alltid de skönaste sätena. När du sen sätter dig i hypermoderna X35000 så sitter du helt plötsligt på en spikmatta. Logiskt och bra, eftersom vi i framtiden har avskaffat allt vad komfort heter. Det ska göra ONT att åka tåg! Alla andra kommentarer är överflödiga.
För att citera Henrik Elmer om just tåg:
"När man åker tåg säger de alltid att man inte får luta sig ut genom fönstret. Jag prövade detta och upptäckte snabbt varför; Det var nämligen en ruta i vägen! Sen var jag också tvungen att lämna vagnen för alla tittade så konstigt på mig..."
För övrigt så är L bäst. Curly Sue och Omerta i mitt hjärta. :) Och Uppcon var ganska trevligt med! Inte ofta helger blir så här lyckade. Fast, det var ju inte SJ:s förtjänst...
It's alive!
Det här är till Sandra. Om du nu ens läser detta och kommer ihåg vad fan vi snackade om. Nåväl, riktigt så här värdelös ska faktiskt inte uppdateringen (och de kommande sådana) bli.
Som ni märker så är jag äntligen tillbaks från de döda (läs: jag har internet igen), så jag tänkte att det minst sagt var på tiden för en statusuppdatering här. Som vanligt så har jag några spärrar i min kropp som gör att det är omöjligt för mig att uppdatera en blogg mer än fem-sex gånger i rad såvida det inte handlar om inlägg som ingen ändå vill läsa ("Idag åt jag TRE mackor till frukost istället för två! Holy shit, call the care-police!"). Jag tänkte ändå att jag skulle bajsa lite på mitt nuvarande bloggupplägg, dvs att skriva recensioner och gnälla, och istället mer snacka om diverse musikupptäckter den senaste tiden, fast inte genom att skriva långa jobbiga recensioner, samt lite då och då fortsätta skriva cyniska inlägg om saker som stör mig. Misslyckas jag med detta är ni välkomna att göra kalsonggreppet på mig, om ni nu vågar. Enjoy, bitches!
Recension: Logh - North
Logh - North
Bad Taste Records, 2007
Betyg: 3,5 av 5.
Gruppen Logh från vårt egna land är återigen tillbaka med en ny skiva betitlad med mostsatsen till vilken del de kommer ifrån - nämligen North. Bandet, som består av fyra medlemmar, kan närmast beskrivas som en slags blandning av indie och post-rock, vilket är något som förstås leder till att resultatet blir rätt unikt och en aning svårkategoriserat. Personligen får jag lite vibbar till vad som skulle kunna vara en lugnare variant av Jeniferever (som förvisso redan är rätt lugna, men ändå), och det är väl något som bara kan räknas som positivt?
Precis som de tidigare albumen från Logh så är North ett inåtvänt och relativt deppigt album som till en början inte verkar ha särskilt många låtar som sticker ut från mängden. Detta är dock något som ändrar sig allt eftersom man ger skivan lite tid att växa, vilket jag minst sagt har märkt. Jag vet inte, men från att ha gått till ett stadie där jag inte tyckt att skivan ens var i närheten av de gamla releaserna till att jag inte kan bestämma mig om det är likvärdigt eller kanske till och med bättre än de tidigare känns som en trevlig förbättring. Framför allt känns den första halvan grymt starkt, och jag har svårt att välja om jag gillar "Saturday Nightmares", "Weather Island", "The Invitation", "All The Trees" eller "The Black Box" mest. Och det är inte bara musiken i sig som är bra; texterna känns verkligen som om de är sådär perfekt skräddarsydda för varje melodi, och man får en känsla av att sångaren Mattias Friberg inte skulle säga det han gör på något annat sätt. Ett fint exempel får vi i exempelvis "The Black Box" ("Time to go or / Everything will / Stay the same and / This will only hurt / This confusion / Must have an end now") och i "All The Trees" ("Piece by piece / The image clears / No one ever / Made a friend around here / I tried to make them see / But they would not see / For all the trees"). Det är synd att den sista delen av skivan inte är riktigt lika bra, för då hade jag haft en känsla av att jag var tvungen att lyssna lite till och såsmåningom sätta ett ännu högre betyg.
Jag har svårt att förstå varför inte Logh har fått mer uppmärksamhet än så länge. Även om post-rock känns som en genre som inte jättemånga har koll på så har jag ändå fått intrycket av att de lite större artisterna såsom Sigur Rós, Mogwai och Explosions in the Sky har en ansenlig publik häromkring. North är i vilket fall ännu en stark skiva som bör kollas upp vare sig man ens har hört talas om genren eller inte.
Officiell hemsida
Purevolume
Myspace
Långfredag
Idag dog Jesus. Det får vi påskägg för. Och det gör mig så glad så, tack Jesus! Inte för att det var så här från början, men någonstans gick det väl fel helt enkelt. Tur det på ett sätt, svårt att ta religioner seriöst 2000 år senare liksom. Jag kan se synen framför mig i helvetet sen när killen som sköter incheckningen står där och bara "Hmm, well, I'm sorry guys, but I'm afraid the Jews were right." Och alla kristna bara "Men fan då. :(". Det kan inte vara lätt att vara blåst, i alla fall inte när det står ägd skrivet med stora arga röda bokstäver i pannan på en.
Gud finns säkert. Men det är bara det att om han nu har skapat världen så är han nog också tillräckligt smart för att inse att det inte är en så bra ide att låta människor välja "rätt" eller "fel" religion baserat på var de råkar födas i världen. För det är ju ungefär så det är.
Gud finns säkert. Men det är bara det att om han nu har skapat världen så är han nog också tillräckligt smart för att inse att det inte är en så bra ide att låta människor välja "rätt" eller "fel" religion baserat på var de råkar födas i världen. För det är ju ungefär så det är.
Pearl-blue colored eyes
Jag tittar in i dina ögon och försöker förstå hur nervtrådarna innanför kopplar samman allting. Åh, om jag bara kunde. Vad skulle omvärlden spela för roll? Men nu är det inte så. Nej, det är aldrig så med dig. Är det därför jag känner en sådan enorm dragkraft mot ditt håll? En förvisso enkelriktad sådan, men ändå, bättre än inget kanske. Förstörande och helande på samma gång; lite som allt det som händer när du går för dig själv och försöker lösa alla dina livs problem genom att grubbla.
Jag försökte verkligen. Jag vet hur man säger rätt saker; personen som sa att människan är en komplex varelse hade fel, åtminstone när det gäller uppbyggnaden av konversationer och hur du styr de till din fördel eller vad du nu vill kalla det. Det finns böcker om allt helt enkelt. Eller inbillar jag mig bara? Inte för att det spelar någon som helst roll, man kan inte tvinga någon, eller hur? Våld är ändå bara ett desperat sätt för alla svaga själar som försöker få ut det de vill ha men som inte finns i deras liv. "Öga för öga gör bara världen blind". Ghandi visste vad han pratade om. Synd att det bara är fler saker här i livet som kan göra en blind, åtminstone tillfälligt.
Samtidigt vet jag inte varför jag gillar dig. Det är verkligen höjden av ironi, för man kan alltid gå runt och tänka att "jo, den perfekta människan är så och så" men i slutändan spelar det ingen roll. Vem fan bryr sig om någon som är perfekt? Det är människorna som inte är det som alltid är de mest intressanta; de som har något utöver det vanliga att säga. Opposites attract? Eh, nej.
Jag låter verkligen som världens deppigaste person. Svårt att göra annat dock när man bara skriver när man väl är det förvisso. För övrigt är det världens skönaste sak att bara låta pennan flöda i det läget.
Titta inte tillbaka.
Läs inte ens det igen.
Bara skriv för dig själv.
Jag försökte verkligen. Jag vet hur man säger rätt saker; personen som sa att människan är en komplex varelse hade fel, åtminstone när det gäller uppbyggnaden av konversationer och hur du styr de till din fördel eller vad du nu vill kalla det. Det finns böcker om allt helt enkelt. Eller inbillar jag mig bara? Inte för att det spelar någon som helst roll, man kan inte tvinga någon, eller hur? Våld är ändå bara ett desperat sätt för alla svaga själar som försöker få ut det de vill ha men som inte finns i deras liv. "Öga för öga gör bara världen blind". Ghandi visste vad han pratade om. Synd att det bara är fler saker här i livet som kan göra en blind, åtminstone tillfälligt.
Samtidigt vet jag inte varför jag gillar dig. Det är verkligen höjden av ironi, för man kan alltid gå runt och tänka att "jo, den perfekta människan är så och så" men i slutändan spelar det ingen roll. Vem fan bryr sig om någon som är perfekt? Det är människorna som inte är det som alltid är de mest intressanta; de som har något utöver det vanliga att säga. Opposites attract? Eh, nej.
Jag låter verkligen som världens deppigaste person. Svårt att göra annat dock när man bara skriver när man väl är det förvisso. För övrigt är det världens skönaste sak att bara låta pennan flöda i det läget.
Titta inte tillbaka.
Läs inte ens det igen.
Bara skriv för dig själv.
Kompisdiss och fåglar
bland ställer jag mig frågan om någon runt omkring mig i min kompiskrets är genuint lycklig med hur de har det, och då snackar jag framför allt på kärleksfronten. Svaret kanske bara ligger i att vi alla är den största samling losers i mannaminne, men det känns nästan för enkelt. Jag kan mer eller mindre dela in alla i några kategorier:
- De som är helt misslyckade och inte har träffat någon på de senaste fem åren.
- De som har någon men där den personen de träffar är invalid på ett eller flera sätt (brist på hjärnceller, helt bedrövligt ful, och så vidare).
- De som har någon men väljer att skita bort det genom att vara otrogen till höger och vänster.
Vi har ju förstås personer som är mer lyckliga på ett naivt sätt, men jag vet inte om man kan kalla sig för lycklig när man inte väljer att reflektera särskilt mycket över sitt liv - jämföra med hur andra har det och sådär. Känns som om det är så här varthän jag än väljer att ta mig, och jag önskar bara det kunde sluta. Vilket patetiskt spel alla väljer att spela egentligen.
För någon dag sedan såg jag två stycken kråkor som flög uppe i skyn tillsammans med en hel samling fiskmåsar. Det intressanta är att det en rätt bra metafor för hur jag precis känner mig just nu; samtidigt som jag är fri som en fågel så har jag inte den minsta aning var mitt liv är på väg och var jag vill ta vägen längre. På sätt och vis önskar jag att jag kunde gå tillbaka till hur jag var som person för några år sedan (även om det också hade nackdelar som jag inte går in på här). Det var en tid då jag faktiskt hade en plan för vad jag ville åstadkomma, även om den hade sina brister, framför allt på grund av själva naiviteten i den. Nu vet jag bara inte... På ett sätt vill jag resa iväg och skita i allt vad högskola heter för tillfället och ta någon form av volontärsjobb i ett behövande land; antingen det eller (med risk för att låta flummig) utforska någon mer spirituell sida av mig. Det som stör mig är bara att det känns som att ingetdera leder till något i slutändan. Jag menar, visst, jag kanske kommer till insikt om ett par saker och vidgar mitt perspektiv och så vidare, men fan. Jag vet hur det kommer bli ändå, för till sist vill man bara tillbaka till de människor runt omkring en som faktiskt betyder något.
På vägen hem med bussen ikväll tittade jag ut för en kort sekund samtidigt som jag åkte förbi en gatulampa, och det såg precis ut som ditt ansikte tittade tillbaka på mig. Vet inte vad det ska betyda, men jag vet att jag genast tänker på Elliott Smith's låt "Everything Reminds Me of Her". Löjligt av mig egentligen när det ändå bara känns som att man inte har så mycket att säga varandra redan efter två dagar... Den ena startar lite tafatt ett försök till en diskussion som den andra inte orkar haka på, och vice versa. Aja, shit happens, helt ovärt var det ju inte.
Grant Lee Buffalo är guld. Antar att jag kommer slänga upp en recension på ett album hyfsat snart.
Grant Lee Buffalo - Happiness
Never mind the words that came
Out of my mouth when all I could feel was pain
The difference in the two of us
Comes down to the way you rise over things I just put down
Let him bring you happiness, happiness
It's hard to come by, I confess
I'm better at this than, happiness
If you find it share it with the rest of us, the rest of us
- De som är helt misslyckade och inte har träffat någon på de senaste fem åren.
- De som har någon men där den personen de träffar är invalid på ett eller flera sätt (brist på hjärnceller, helt bedrövligt ful, och så vidare).
- De som har någon men väljer att skita bort det genom att vara otrogen till höger och vänster.
Vi har ju förstås personer som är mer lyckliga på ett naivt sätt, men jag vet inte om man kan kalla sig för lycklig när man inte väljer att reflektera särskilt mycket över sitt liv - jämföra med hur andra har det och sådär. Känns som om det är så här varthän jag än väljer att ta mig, och jag önskar bara det kunde sluta. Vilket patetiskt spel alla väljer att spela egentligen.
För någon dag sedan såg jag två stycken kråkor som flög uppe i skyn tillsammans med en hel samling fiskmåsar. Det intressanta är att det en rätt bra metafor för hur jag precis känner mig just nu; samtidigt som jag är fri som en fågel så har jag inte den minsta aning var mitt liv är på väg och var jag vill ta vägen längre. På sätt och vis önskar jag att jag kunde gå tillbaka till hur jag var som person för några år sedan (även om det också hade nackdelar som jag inte går in på här). Det var en tid då jag faktiskt hade en plan för vad jag ville åstadkomma, även om den hade sina brister, framför allt på grund av själva naiviteten i den. Nu vet jag bara inte... På ett sätt vill jag resa iväg och skita i allt vad högskola heter för tillfället och ta någon form av volontärsjobb i ett behövande land; antingen det eller (med risk för att låta flummig) utforska någon mer spirituell sida av mig. Det som stör mig är bara att det känns som att ingetdera leder till något i slutändan. Jag menar, visst, jag kanske kommer till insikt om ett par saker och vidgar mitt perspektiv och så vidare, men fan. Jag vet hur det kommer bli ändå, för till sist vill man bara tillbaka till de människor runt omkring en som faktiskt betyder något.
På vägen hem med bussen ikväll tittade jag ut för en kort sekund samtidigt som jag åkte förbi en gatulampa, och det såg precis ut som ditt ansikte tittade tillbaka på mig. Vet inte vad det ska betyda, men jag vet att jag genast tänker på Elliott Smith's låt "Everything Reminds Me of Her". Löjligt av mig egentligen när det ändå bara känns som att man inte har så mycket att säga varandra redan efter två dagar... Den ena startar lite tafatt ett försök till en diskussion som den andra inte orkar haka på, och vice versa. Aja, shit happens, helt ovärt var det ju inte.
Grant Lee Buffalo är guld. Antar att jag kommer slänga upp en recension på ett album hyfsat snart.
Grant Lee Buffalo - Happiness
Never mind the words that came
Out of my mouth when all I could feel was pain
The difference in the two of us
Comes down to the way you rise over things I just put down
Let him bring you happiness, happiness
It's hard to come by, I confess
I'm better at this than, happiness
If you find it share it with the rest of us, the rest of us
Introduktion
Jahapp, om man skulle dra igång med det här på lite mer allvar kanske!
Det ni ser framför er är helt enkelt en blogg som i första hand kommer inrikta sig på att tipsa om lite blandad musik (troligtvis mer eller mindre smal sådan) i kombination med, när andan/orken faller på, lite mer filosofiska tankegångar. Personligen är jag rätt trött på bloggar som antingen handlar om mode, vad personen ifråga åt till frukost eller som är en samling med olika listor med värdelös fakta om sig själv, så det här får väl ses som något av ett rebelliskt avtramp mot det hela. ;)
Håll utkik för uppdateringar inom en snar framtid!
Det ni ser framför er är helt enkelt en blogg som i första hand kommer inrikta sig på att tipsa om lite blandad musik (troligtvis mer eller mindre smal sådan) i kombination med, när andan/orken faller på, lite mer filosofiska tankegångar. Personligen är jag rätt trött på bloggar som antingen handlar om mode, vad personen ifråga åt till frukost eller som är en samling med olika listor med värdelös fakta om sig själv, så det här får väl ses som något av ett rebelliskt avtramp mot det hela. ;)
Håll utkik för uppdateringar inom en snar framtid!
