Genom mina ord

Jag tittar in i dina ögon och försöker förstå hur nervtrådarna innanför kopplar samman allting. Åh, om jag bara kunde. Vad skulle omvärlden spela för roll? Men nu är det inte så. Nej, det är aldrig så med dig. Är det därför jag känner en sådan enorm dragkraft mot ditt håll? En förvisso enkelriktad sådan, men ändå, bättre än inget kanske. Förstörande och helande på samma gång; lite som allt det som händer när du går för dig själv och försöker lösa alla dina livs problem genom att grubbla.

Jag försökte verkligen. Jag vet hur man säger rätt saker; personen som sa att människan är en komplex varelse hade fel, åtminstone när det gäller uppbyggnaden av konversationer och hur du styr de till din fördel eller vad du nu vill kalla det. Det finns böcker om allt helt enkelt. Eller inbillar jag mig bara? Inte för att det spelar någon som helst roll, man kan inte tvinga någon, eller hur? Våld är ändå bara ett desperat sätt för alla svaga själar som försöker få ut det de vill ha men som inte finns i deras liv. "Öga för öga gör bara världen blind". Ghandi visste vad han pratade om. Synd att det bara är fler saker här i livet som kan göra en blind, åtminstone tillfälligt.

Samtidigt vet jag inte varför jag gillar dig. Det är verkligen höjden av ironi, för man kan alltid gå runt och tänka att "jo, den perfekta människan är så och så" men i slutändan spelar det ingen roll. Vem fan bryr sig om någon som är perfekt? Det är människorna som inte är det som alltid är de mest intressanta; de som har något utöver det vanliga att säga. Opposites attract? Eh, nej.

Jag låter verkligen som världens deppigaste person. Svårt att göra annat dock när man bara skriver när man väl är det förvisso. För övrigt är det världens skönaste sak att bara låta pennan flöda i det läget.

Titta inte tillbaka.
Läs inte ens det igen.
Bara skriv för dig själv.