Genom mina ord

Blackfield - Blackfield II
Snapper/Atlantic Records/We Put Out Records, 2007

Betyg: 3,5 av 5.

En av de mer produktiva ansiktena inom musikbranschen, Steven Wilson (Porcupine Tree, No-man), är tillsammans med israelen Aviv Geffen tillbaka med sitt sidoprojekt och uppföljaren till debutalbumet "Blackfield" som bär det fantastiskt unika namnet (hör och häpna) Blackfield II! Men visst, efter ett kommer två så allt är logiskt och bra.

Blackfield II är precis som sin föregångare ett album som friskt blandar låtar med distinkt skillnad från varandra tillsammans med en genomgående gnutta deppighet. Undantagen finns dock, såsom det första spåret "Once" som är något av det gladaste och bästa jag har hört. Hela låten får mig att känna något som jag inte känt på väldigt länge när det gäller musik, samtidigt som jag glädjer mig över att Steven Wilson inte är ledsen året runt. Om de efterkommande spåren hade varit lika bra hade detta varit en solklar femma, men nu är det inte så. Därmed inte sagt att det som kommer härnäst är dåligt; "1,000 People" är en mycket avslappnad historia, kompletterad av texter som till och med skulle få en sten att gråta. "Miss U" fortsätter i lite samma anda om än något rockigare och med Aviv Geffen bakom mikrofonen istället för Wilson. Albumet höjer sig ett snäpp med låten "Christenings", som tillsammans med "Epidemic" och tidigare nämnda "Once" utgör de främsta anledningarna till att det här bandet är bättre än standardmåtten.

Blackfield II är ett album som inte har jättemånga överraskningar för att vara Steven Wilson, men som glänser till något enormt till och från, och då är det verkligen fantastiskt. Betyget blir förstås därefter.

Pain of Salvation - Scarsick
InsideOutMusic, 2007

Betyg: 4 av 5

Efter ett par års tystnad är våra egna stoltheter Pain of Salvation med den kreativa frontmannen Daniel Gildenlöw i spetsen tillbaka för att ge oss ännu en makalös skiva... Eller?

Kort och gott skulle man kunna säga att "Jo, så är fallet", fast jag tvivlar att alla kommer hålla med mig om det här då metalfans i största allmänhet inte är kända för att vara särskilt öppensinnade i sin musiksmak ("Det här kanske är bra, men är det METAL?!"). Min oro känns ganska befogad i det här fallet eftersom Pain of Salvation har valt att gå ifrån sin gamla tradition med att mest göra koncept-album med en genomgående bakgrundshistoria, enorma booklets, melodisignaturer och allt annat pretentiöst som det innebär att vara ett die-hard band inom den progressiva metal-scenen. Istället får vi här ett något mer experimentellt album där kängor delas ut till höger och vänster; både mer mainstreaminriktad musik och USA får smaka läder.

Scarsick drar igång stenhårt med titelspåret som är, för att ta till en underdrift, en extremt förbannad låt men som lyckas med att sätta stämningen för albumet direkt samtidigt som den tillsammans med "Spitfall" är trevliga parodier på både nu-metal och rap. Den sistnämnda låten har troligtvis några av de bättre och mest ironiska texterna Daniel Gildenlöw har lyckats klämma ur sig på detta album, och är rakt igenom en mycket stor diss mot alla som gör musik för pengarnas skull och inte för musiken i sig ("now when 'bitch' is mundane you take the lead with 'wassup ho' / and let TV blur your mouth once more / just what we need in every store / thus quote the craving: 'forever more!'").

Efter de två inledande spåren lugnar sig skivan ner sig tillfälligt med balladen "Cribcaged" för att sedan dra upp tempot igen i "America", som jag knappast behöver nämna var huvudhatet i denna låt riktar sig mot. Ingen av dessa är dock något fantastiskt för att vara Pain of Salvation, men ribban höjs något enormt så fort "Disco Queen" kommer igång. Låten i sig är nog bland det mest bisarra jag har hört med en blandning av, som namnet antyder, klassisk disco á 70-tal och progressiv metal. Kombinera detta med texter som drar metaforer  (inte de bästa, men förbannat roliga i vilket fall!) till sex genom musik ("you're still so young / but I will show you vintage 33 / I lay you on your back / inviting curves of black / making little noises / as my needle finds your track") och du har receptet för en mycket stark låt.

Skivan går sedan tillbaka till en lite mer typisk Pain of Salvation-platta, vilket i sig inte är dåligt alls. Eftertänksamma "Kingdom of Loss" följs av "Mrs. Mother Modern Mary" vilket troligtvis är det tråkigaste spåret på albumet, men hämtar snart upp sig igen till den suggestivt mörka och deppiga "Idiocracy". Efter detta ändrar återigen albumet karaktär och går i "Flame to the Moth" in i ett slags mellanläge av progressiv metal och metalcore, som funkar alldeles utmärkt; det bara fortsätter att slå mig vilken flexibel röst Daniel sitter på. Albumet avslutas värdigt med den episka "Enter Rain".

Pain of Salvation väljer som sagt i detta album att sticka ut lite från sin vanliga jargong och ger oss här ett album som blandar progressiv metal med både nu-metal, rap och metalcoreinfluenser, vilket borde säga en hel del om hur erfarna musiker de är. Jag är evigt tacksam för att det fortfarande finns band inom denna genre som vågar experimentera och vara lite annorlunda, och föga förvånande så är Scarsick redan rankat som ett av favoritsläppen inom metal för 2007.