Långfredag
Idag dog Jesus. Det får vi påskägg för. Och det gör mig så glad så, tack Jesus! Inte för att det var så här från början, men någonstans gick det väl fel helt enkelt. Tur det på ett sätt, svårt att ta religioner seriöst 2000 år senare liksom. Jag kan se synen framför mig i helvetet sen när killen som sköter incheckningen står där och bara "Hmm, well, I'm sorry guys, but I'm afraid the Jews were right." Och alla kristna bara "Men fan då. :(". Det kan inte vara lätt att vara blåst, i alla fall inte när det står ägd skrivet med stora arga röda bokstäver i pannan på en.
Gud finns säkert. Men det är bara det att om han nu har skapat världen så är han nog också tillräckligt smart för att inse att det inte är en så bra ide att låta människor välja "rätt" eller "fel" religion baserat på var de råkar födas i världen. För det är ju ungefär så det är.
Gud finns säkert. Men det är bara det att om han nu har skapat världen så är han nog också tillräckligt smart för att inse att det inte är en så bra ide att låta människor välja "rätt" eller "fel" religion baserat på var de råkar födas i världen. För det är ju ungefär så det är.
Pearl-blue colored eyes
Jag tittar in i dina ögon och försöker förstå hur nervtrådarna innanför kopplar samman allting. Åh, om jag bara kunde. Vad skulle omvärlden spela för roll? Men nu är det inte så. Nej, det är aldrig så med dig. Är det därför jag känner en sådan enorm dragkraft mot ditt håll? En förvisso enkelriktad sådan, men ändå, bättre än inget kanske. Förstörande och helande på samma gång; lite som allt det som händer när du går för dig själv och försöker lösa alla dina livs problem genom att grubbla.
Jag försökte verkligen. Jag vet hur man säger rätt saker; personen som sa att människan är en komplex varelse hade fel, åtminstone när det gäller uppbyggnaden av konversationer och hur du styr de till din fördel eller vad du nu vill kalla det. Det finns böcker om allt helt enkelt. Eller inbillar jag mig bara? Inte för att det spelar någon som helst roll, man kan inte tvinga någon, eller hur? Våld är ändå bara ett desperat sätt för alla svaga själar som försöker få ut det de vill ha men som inte finns i deras liv. "Öga för öga gör bara världen blind". Ghandi visste vad han pratade om. Synd att det bara är fler saker här i livet som kan göra en blind, åtminstone tillfälligt.
Samtidigt vet jag inte varför jag gillar dig. Det är verkligen höjden av ironi, för man kan alltid gå runt och tänka att "jo, den perfekta människan är så och så" men i slutändan spelar det ingen roll. Vem fan bryr sig om någon som är perfekt? Det är människorna som inte är det som alltid är de mest intressanta; de som har något utöver det vanliga att säga. Opposites attract? Eh, nej.
Jag låter verkligen som världens deppigaste person. Svårt att göra annat dock när man bara skriver när man väl är det förvisso. För övrigt är det världens skönaste sak att bara låta pennan flöda i det läget.
Titta inte tillbaka.
Läs inte ens det igen.
Bara skriv för dig själv.
Jag försökte verkligen. Jag vet hur man säger rätt saker; personen som sa att människan är en komplex varelse hade fel, åtminstone när det gäller uppbyggnaden av konversationer och hur du styr de till din fördel eller vad du nu vill kalla det. Det finns böcker om allt helt enkelt. Eller inbillar jag mig bara? Inte för att det spelar någon som helst roll, man kan inte tvinga någon, eller hur? Våld är ändå bara ett desperat sätt för alla svaga själar som försöker få ut det de vill ha men som inte finns i deras liv. "Öga för öga gör bara världen blind". Ghandi visste vad han pratade om. Synd att det bara är fler saker här i livet som kan göra en blind, åtminstone tillfälligt.
Samtidigt vet jag inte varför jag gillar dig. Det är verkligen höjden av ironi, för man kan alltid gå runt och tänka att "jo, den perfekta människan är så och så" men i slutändan spelar det ingen roll. Vem fan bryr sig om någon som är perfekt? Det är människorna som inte är det som alltid är de mest intressanta; de som har något utöver det vanliga att säga. Opposites attract? Eh, nej.
Jag låter verkligen som världens deppigaste person. Svårt att göra annat dock när man bara skriver när man väl är det förvisso. För övrigt är det världens skönaste sak att bara låta pennan flöda i det läget.
Titta inte tillbaka.
Läs inte ens det igen.
Bara skriv för dig själv.
Kompisdiss och fåglar
bland ställer jag mig frågan om någon runt omkring mig i min kompiskrets är genuint lycklig med hur de har det, och då snackar jag framför allt på kärleksfronten. Svaret kanske bara ligger i att vi alla är den största samling losers i mannaminne, men det känns nästan för enkelt. Jag kan mer eller mindre dela in alla i några kategorier:
- De som är helt misslyckade och inte har träffat någon på de senaste fem åren.
- De som har någon men där den personen de träffar är invalid på ett eller flera sätt (brist på hjärnceller, helt bedrövligt ful, och så vidare).
- De som har någon men väljer att skita bort det genom att vara otrogen till höger och vänster.
Vi har ju förstås personer som är mer lyckliga på ett naivt sätt, men jag vet inte om man kan kalla sig för lycklig när man inte väljer att reflektera särskilt mycket över sitt liv - jämföra med hur andra har det och sådär. Känns som om det är så här varthän jag än väljer att ta mig, och jag önskar bara det kunde sluta. Vilket patetiskt spel alla väljer att spela egentligen.
För någon dag sedan såg jag två stycken kråkor som flög uppe i skyn tillsammans med en hel samling fiskmåsar. Det intressanta är att det en rätt bra metafor för hur jag precis känner mig just nu; samtidigt som jag är fri som en fågel så har jag inte den minsta aning var mitt liv är på väg och var jag vill ta vägen längre. På sätt och vis önskar jag att jag kunde gå tillbaka till hur jag var som person för några år sedan (även om det också hade nackdelar som jag inte går in på här). Det var en tid då jag faktiskt hade en plan för vad jag ville åstadkomma, även om den hade sina brister, framför allt på grund av själva naiviteten i den. Nu vet jag bara inte... På ett sätt vill jag resa iväg och skita i allt vad högskola heter för tillfället och ta någon form av volontärsjobb i ett behövande land; antingen det eller (med risk för att låta flummig) utforska någon mer spirituell sida av mig. Det som stör mig är bara att det känns som att ingetdera leder till något i slutändan. Jag menar, visst, jag kanske kommer till insikt om ett par saker och vidgar mitt perspektiv och så vidare, men fan. Jag vet hur det kommer bli ändå, för till sist vill man bara tillbaka till de människor runt omkring en som faktiskt betyder något.
På vägen hem med bussen ikväll tittade jag ut för en kort sekund samtidigt som jag åkte förbi en gatulampa, och det såg precis ut som ditt ansikte tittade tillbaka på mig. Vet inte vad det ska betyda, men jag vet att jag genast tänker på Elliott Smith's låt "Everything Reminds Me of Her". Löjligt av mig egentligen när det ändå bara känns som att man inte har så mycket att säga varandra redan efter två dagar... Den ena startar lite tafatt ett försök till en diskussion som den andra inte orkar haka på, och vice versa. Aja, shit happens, helt ovärt var det ju inte.
Grant Lee Buffalo är guld. Antar att jag kommer slänga upp en recension på ett album hyfsat snart.
Grant Lee Buffalo - Happiness
Never mind the words that came
Out of my mouth when all I could feel was pain
The difference in the two of us
Comes down to the way you rise over things I just put down
Let him bring you happiness, happiness
It's hard to come by, I confess
I'm better at this than, happiness
If you find it share it with the rest of us, the rest of us
- De som är helt misslyckade och inte har träffat någon på de senaste fem åren.
- De som har någon men där den personen de träffar är invalid på ett eller flera sätt (brist på hjärnceller, helt bedrövligt ful, och så vidare).
- De som har någon men väljer att skita bort det genom att vara otrogen till höger och vänster.
Vi har ju förstås personer som är mer lyckliga på ett naivt sätt, men jag vet inte om man kan kalla sig för lycklig när man inte väljer att reflektera särskilt mycket över sitt liv - jämföra med hur andra har det och sådär. Känns som om det är så här varthän jag än väljer att ta mig, och jag önskar bara det kunde sluta. Vilket patetiskt spel alla väljer att spela egentligen.
För någon dag sedan såg jag två stycken kråkor som flög uppe i skyn tillsammans med en hel samling fiskmåsar. Det intressanta är att det en rätt bra metafor för hur jag precis känner mig just nu; samtidigt som jag är fri som en fågel så har jag inte den minsta aning var mitt liv är på väg och var jag vill ta vägen längre. På sätt och vis önskar jag att jag kunde gå tillbaka till hur jag var som person för några år sedan (även om det också hade nackdelar som jag inte går in på här). Det var en tid då jag faktiskt hade en plan för vad jag ville åstadkomma, även om den hade sina brister, framför allt på grund av själva naiviteten i den. Nu vet jag bara inte... På ett sätt vill jag resa iväg och skita i allt vad högskola heter för tillfället och ta någon form av volontärsjobb i ett behövande land; antingen det eller (med risk för att låta flummig) utforska någon mer spirituell sida av mig. Det som stör mig är bara att det känns som att ingetdera leder till något i slutändan. Jag menar, visst, jag kanske kommer till insikt om ett par saker och vidgar mitt perspektiv och så vidare, men fan. Jag vet hur det kommer bli ändå, för till sist vill man bara tillbaka till de människor runt omkring en som faktiskt betyder något.
På vägen hem med bussen ikväll tittade jag ut för en kort sekund samtidigt som jag åkte förbi en gatulampa, och det såg precis ut som ditt ansikte tittade tillbaka på mig. Vet inte vad det ska betyda, men jag vet att jag genast tänker på Elliott Smith's låt "Everything Reminds Me of Her". Löjligt av mig egentligen när det ändå bara känns som att man inte har så mycket att säga varandra redan efter två dagar... Den ena startar lite tafatt ett försök till en diskussion som den andra inte orkar haka på, och vice versa. Aja, shit happens, helt ovärt var det ju inte.
Grant Lee Buffalo är guld. Antar att jag kommer slänga upp en recension på ett album hyfsat snart.
Grant Lee Buffalo - Happiness
Never mind the words that came
Out of my mouth when all I could feel was pain
The difference in the two of us
Comes down to the way you rise over things I just put down
Let him bring you happiness, happiness
It's hard to come by, I confess
I'm better at this than, happiness
If you find it share it with the rest of us, the rest of us
Recension: Blackfield - Blackfield II
Blackfield - Blackfield II
Snapper/Atlantic Records/We Put Out Records, 2007
Betyg: 3,5 av 5.
En av de mer produktiva ansiktena inom musikbranschen, Steven Wilson (Porcupine Tree, No-man), är tillsammans med israelen Aviv Geffen tillbaka med sitt sidoprojekt och uppföljaren till debutalbumet "Blackfield" som bär det fantastiskt unika namnet (hör och häpna) Blackfield II! Men visst, efter ett kommer två så allt är logiskt och bra.
Blackfield II är precis som sin föregångare ett album som friskt blandar låtar med distinkt skillnad från varandra tillsammans med en genomgående gnutta deppighet. Undantagen finns dock, såsom det första spåret "Once" som är något av det gladaste och bästa jag har hört. Hela låten får mig att känna något som jag inte känt på väldigt länge när det gäller musik, samtidigt som jag glädjer mig över att Steven Wilson inte är ledsen året runt. Om de efterkommande spåren hade varit lika bra hade detta varit en solklar femma, men nu är det inte så. Därmed inte sagt att det som kommer härnäst är dåligt; "1,000 People" är en mycket avslappnad historia, kompletterad av texter som till och med skulle få en sten att gråta. "Miss U" fortsätter i lite samma anda om än något rockigare och med Aviv Geffen bakom mikrofonen istället för Wilson. Albumet höjer sig ett snäpp med låten "Christenings", som tillsammans med "Epidemic" och tidigare nämnda "Once" utgör de främsta anledningarna till att det här bandet är bättre än standardmåtten.
Blackfield II är ett album som inte har jättemånga överraskningar för att vara Steven Wilson, men som glänser till något enormt till och från, och då är det verkligen fantastiskt. Betyget blir förstås därefter.
Recension: Pain of Salvation - Scarsick
Pain of Salvation - Scarsick
InsideOutMusic, 2007
Betyg: 4 av 5
Efter ett par års tystnad är våra egna stoltheter Pain of Salvation med den kreativa frontmannen Daniel Gildenlöw i spetsen tillbaka för att ge oss ännu en makalös skiva... Eller?
Kort och gott skulle man kunna säga att "Jo, så är fallet", fast jag tvivlar att alla kommer hålla med mig om det här då metalfans i största allmänhet inte är kända för att vara särskilt öppensinnade i sin musiksmak ("Det här kanske är bra, men är det METAL?!"). Min oro känns ganska befogad i det här fallet eftersom Pain of Salvation har valt att gå ifrån sin gamla tradition med att mest göra koncept-album med en genomgående bakgrundshistoria, enorma booklets, melodisignaturer och allt annat pretentiöst som det innebär att vara ett die-hard band inom den progressiva metal-scenen. Istället får vi här ett något mer experimentellt album där kängor delas ut till höger och vänster; både mer mainstreaminriktad musik och USA får smaka läder.
Scarsick drar igång stenhårt med titelspåret som är, för att ta till en underdrift, en extremt förbannad låt men som lyckas med att sätta stämningen för albumet direkt samtidigt som den tillsammans med "Spitfall" är trevliga parodier på både nu-metal och rap. Den sistnämnda låten har troligtvis några av de bättre och mest ironiska texterna Daniel Gildenlöw har lyckats klämma ur sig på detta album, och är rakt igenom en mycket stor diss mot alla som gör musik för pengarnas skull och inte för musiken i sig ("now when 'bitch' is mundane you take the lead with 'wassup ho' / and let TV blur your mouth once more / just what we need in every store / thus quote the craving: 'forever more!'").
Efter de två inledande spåren lugnar sig skivan ner sig tillfälligt med balladen "Cribcaged" för att sedan dra upp tempot igen i "America", som jag knappast behöver nämna var huvudhatet i denna låt riktar sig mot. Ingen av dessa är dock något fantastiskt för att vara Pain of Salvation, men ribban höjs något enormt så fort "Disco Queen" kommer igång. Låten i sig är nog bland det mest bisarra jag har hört med en blandning av, som namnet antyder, klassisk disco á 70-tal och progressiv metal. Kombinera detta med texter som drar metaforer (inte de bästa, men förbannat roliga i vilket fall!) till sex genom musik ("you're still so young / but I will show you vintage 33 / I lay you on your back / inviting curves of black / making little noises / as my needle finds your track") och du har receptet för en mycket stark låt.
Skivan går sedan tillbaka till en lite mer typisk Pain of Salvation-platta, vilket i sig inte är dåligt alls. Eftertänksamma "Kingdom of Loss" följs av "Mrs. Mother Modern Mary" vilket troligtvis är det tråkigaste spåret på albumet, men hämtar snart upp sig igen till den suggestivt mörka och deppiga "Idiocracy". Efter detta ändrar återigen albumet karaktär och går i "Flame to the Moth" in i ett slags mellanläge av progressiv metal och metalcore, som funkar alldeles utmärkt; det bara fortsätter att slå mig vilken flexibel röst Daniel sitter på. Albumet avslutas värdigt med den episka "Enter Rain".
Pain of Salvation väljer som sagt i detta album att sticka ut lite från sin vanliga jargong och ger oss här ett album som blandar progressiv metal med både nu-metal, rap och metalcoreinfluenser, vilket borde säga en hel del om hur erfarna musiker de är. Jag är evigt tacksam för att det fortfarande finns band inom denna genre som vågar experimentera och vara lite annorlunda, och föga förvånande så är Scarsick redan rankat som ett av favoritsläppen inom metal för 2007.
Introduktion
Jahapp, om man skulle dra igång med det här på lite mer allvar kanske!
Det ni ser framför er är helt enkelt en blogg som i första hand kommer inrikta sig på att tipsa om lite blandad musik (troligtvis mer eller mindre smal sådan) i kombination med, när andan/orken faller på, lite mer filosofiska tankegångar. Personligen är jag rätt trött på bloggar som antingen handlar om mode, vad personen ifråga åt till frukost eller som är en samling med olika listor med värdelös fakta om sig själv, så det här får väl ses som något av ett rebelliskt avtramp mot det hela. ;)
Håll utkik för uppdateringar inom en snar framtid!
Det ni ser framför er är helt enkelt en blogg som i första hand kommer inrikta sig på att tipsa om lite blandad musik (troligtvis mer eller mindre smal sådan) i kombination med, när andan/orken faller på, lite mer filosofiska tankegångar. Personligen är jag rätt trött på bloggar som antingen handlar om mode, vad personen ifråga åt till frukost eller som är en samling med olika listor med värdelös fakta om sig själv, så det här får väl ses som något av ett rebelliskt avtramp mot det hela. ;)
Håll utkik för uppdateringar inom en snar framtid!
