Genom mina ord

bland ställer jag mig frågan om någon runt omkring mig i min kompiskrets är genuint lycklig med hur de har det, och då snackar jag framför allt på kärleksfronten. Svaret kanske bara ligger i att vi alla är den största samling losers i mannaminne, men det känns nästan för enkelt. Jag kan mer eller mindre dela in alla i några kategorier:

- De som är helt misslyckade och inte har träffat någon på de senaste fem åren.
- De som har någon men där den personen de träffar är invalid på ett eller flera sätt (brist på hjärnceller, helt bedrövligt ful, och så vidare).
- De som har någon men väljer att skita bort det genom att vara otrogen till höger och vänster.

Vi har ju förstås personer som är mer lyckliga på ett naivt sätt, men jag vet inte om man kan kalla sig för lycklig när man inte väljer att reflektera särskilt mycket över sitt liv - jämföra med hur andra har det och sådär. Känns som om det är så här varthän jag än väljer att ta mig, och jag önskar bara det kunde sluta. Vilket patetiskt spel alla väljer att spela egentligen.

För någon dag sedan såg jag två stycken kråkor som flög uppe i skyn tillsammans med en hel samling fiskmåsar. Det intressanta är att det en rätt bra metafor för hur jag precis känner mig just nu; samtidigt som jag är fri som en fågel så har jag inte den minsta aning var mitt liv är på väg och var jag vill ta vägen längre. På sätt och vis önskar jag att jag kunde gå tillbaka till hur jag var som person för några år sedan (även om det också hade nackdelar som jag inte går in på här). Det var en tid då jag faktiskt hade en plan för vad jag ville åstadkomma, även om den hade sina brister, framför allt på grund av själva naiviteten i den. Nu vet jag bara inte... På ett sätt vill jag resa iväg och skita i allt vad högskola heter för tillfället och ta någon form av volontärsjobb i ett behövande land; antingen det eller (med risk för att låta flummig) utforska någon mer spirituell sida av mig. Det som stör mig är bara att det känns som att ingetdera leder till något i slutändan. Jag menar, visst, jag kanske kommer till insikt om ett par saker och vidgar mitt perspektiv och så vidare, men fan. Jag vet hur det kommer bli ändå, för till sist vill man bara tillbaka till de människor runt omkring en som faktiskt betyder något.

På vägen hem med bussen ikväll tittade jag ut för en kort sekund samtidigt som jag åkte förbi en gatulampa, och det såg precis ut som ditt ansikte tittade tillbaka på mig. Vet inte vad det ska betyda, men jag vet att jag genast tänker på Elliott Smith's låt "Everything Reminds Me of Her". Löjligt av mig egentligen när det ändå bara känns som att man inte har så mycket att säga varandra redan efter två dagar... Den ena startar lite tafatt ett försök till en diskussion som den andra inte orkar haka på, och vice versa. Aja, shit happens, helt ovärt var det ju inte.

Grant Lee Buffalo är guld. Antar att jag kommer slänga upp en recension på ett album hyfsat snart.


Grant Lee Buffalo - Happiness
Never mind the words that came
Out of my mouth when all I could feel was pain
The difference in the two of us
Comes down to the way you rise over things I just put down
Let him bring you happiness, happiness
It's hard to come by, I confess
I'm better at this than, happiness
If you find it share it with the rest of us, the rest of us