Självförtroende och state of mind
På senaste har jag läst ovanligt mycket om psykologi, och även hur man förbättrar sitt inre jag, det vill säga självförtroende, och hur man ser på sig själv rent allmänt. Är det något jag rekommenderar så är det verkligen att fler personer skulle göra samma sak. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle göra så mycket för ens syn på sig själv att ha ett bra mind-state (i brist på bättre svenska ord), men så är det.
Jag märkte att jag hade gnällt lite (åtminstone indirekt) över tomhet i själen i det senaste inlägget. Jag har alltid försökt täppa igen det här hålet med olika saker, som att ta upp min tid med saker som jag har kunnat bli bättre på, eller med allmän kontakt med människor. När inte det har funkat har jag vänt mig till gud. Inget av detta har direkt hjälpt särskilt mycket på det stora hela förrän jag insåg en sak.
Alla människor har en tomhet i själen. Vare sig det är litet eller stort, så finns det där. Det finns alltid något man är missnöjd med, eller hur? Det är alltid en viss grej som känns totalt omöjlig att fixa i sitt liv och som man går och grubblar på till och från - tråkigt men sant.
När jag insåg det här så insåg jag också att det faktiskt är okej att inte sträva efter att vara fulländand, eftersom ingen annan är det ändå. Klart man kan förbättra sig i många avseenden, men poängen är att livet inte är en tävling där den som har samlat mest upplevelser vinner. Var nöjd med dig själv, och respektera hur andra personer lever sina liv. Meningen med livet är ju att ge livet sin egna personliga mening.
En annan sak som är värt att nämna är att det inte finns något rätt eller fel bara för att just du tycker det. För att ta ett exempel så är det exempelvis "fel" att killar använder smink, eller för att inte tala om ifall en annan kille skulle säga att en annan kille är snygg (då måste ju han vara bög)! Det roliga är att om man går tillbaka 100 år i tiden så var det istället så att en kille ansågs som konstig om han använde deodorant eller parfym av något slag. Idag är det tvärtom. För 50 år sedan var det okej att slå sina barn, och då ansågs det som rätt. Idag är det fel till den grad att du hamnar i fängelse. För 40 år sedan fick man inte se ut hur som helst. Nu för tiden har man foppatofflor på sig. Poängen är att åsikter ändras med tiden, ingenting är rätt eller fel i det stora hela bara för att massan i stort tycker det nu.
Dagens citat sammanfattar det jag precis har skrivit mycket bra:
There is no truth, only human opinion. Our inner strengths, experiences, and truths cannot be lost, destroyed, or taken away. Every person has an inborn worth and can contribute to the human community. We all can treat one another with dignity and respect, provide opportunities to grow toward our fullest lives and help one another discover and develop our unique gifts. We each deserve this and we all can extend it to others.
För övrigt är jag i desperat behov av bra musik. De flesta tips är uppskattade, gärna inom electronica-, metal-, rock-, eller singer/songwriter-facken. House, country och RnB undanbedes.
Jag märkte att jag hade gnällt lite (åtminstone indirekt) över tomhet i själen i det senaste inlägget. Jag har alltid försökt täppa igen det här hålet med olika saker, som att ta upp min tid med saker som jag har kunnat bli bättre på, eller med allmän kontakt med människor. När inte det har funkat har jag vänt mig till gud. Inget av detta har direkt hjälpt särskilt mycket på det stora hela förrän jag insåg en sak.
Alla människor har en tomhet i själen. Vare sig det är litet eller stort, så finns det där. Det finns alltid något man är missnöjd med, eller hur? Det är alltid en viss grej som känns totalt omöjlig att fixa i sitt liv och som man går och grubblar på till och från - tråkigt men sant.
När jag insåg det här så insåg jag också att det faktiskt är okej att inte sträva efter att vara fulländand, eftersom ingen annan är det ändå. Klart man kan förbättra sig i många avseenden, men poängen är att livet inte är en tävling där den som har samlat mest upplevelser vinner. Var nöjd med dig själv, och respektera hur andra personer lever sina liv. Meningen med livet är ju att ge livet sin egna personliga mening.
En annan sak som är värt att nämna är att det inte finns något rätt eller fel bara för att just du tycker det. För att ta ett exempel så är det exempelvis "fel" att killar använder smink, eller för att inte tala om ifall en annan kille skulle säga att en annan kille är snygg (då måste ju han vara bög)! Det roliga är att om man går tillbaka 100 år i tiden så var det istället så att en kille ansågs som konstig om han använde deodorant eller parfym av något slag. Idag är det tvärtom. För 50 år sedan var det okej att slå sina barn, och då ansågs det som rätt. Idag är det fel till den grad att du hamnar i fängelse. För 40 år sedan fick man inte se ut hur som helst. Nu för tiden har man foppatofflor på sig. Poängen är att åsikter ändras med tiden, ingenting är rätt eller fel i det stora hela bara för att massan i stort tycker det nu.
Dagens citat sammanfattar det jag precis har skrivit mycket bra:
There is no truth, only human opinion. Our inner strengths, experiences, and truths cannot be lost, destroyed, or taken away. Every person has an inborn worth and can contribute to the human community. We all can treat one another with dignity and respect, provide opportunities to grow toward our fullest lives and help one another discover and develop our unique gifts. We each deserve this and we all can extend it to others.
För övrigt är jag i desperat behov av bra musik. De flesta tips är uppskattade, gärna inom electronica-, metal-, rock-, eller singer/songwriter-facken. House, country och RnB undanbedes.
Själens dilemma.
Fri men ensam. Älskad men bunden.
Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. I slutändan så känns det ändå alltid, ALLTID som om jag bara söker mig till folk för att inte vara så fruktansvärt ensam att det känns ända in i själen. Men vilket alternativ är bättre? Finns det ens ett bättre alternativ? Okej att man måste offra någonting för att vinna något annat, och att alla mynt har en baksida, men måste det kännas som något så hemskt vad man än väljer?
Ibland vet jag inte vad jag vill. Ibland känns det som om andra kan ha det så lätt på den fronten, men jag tvivlar på det, utan gissningsvis så stöter alla på samma dilemma förr eller senare. Antagligen ser man väl som alltid bara det man vill se, det som känns bäst att tro på helt enkelt. Att allting är som i sagorna. Hej och hå, reality check nästa.
Jag skrev den här dikten vid en liknande tid. Den är lika aktuell nu som då.
en gång i tiden
målade jag dig en bild
en naken sanning
fast ändå
klädd i ord
ord som med allt annat
ej kan kompensera
för det vi är
och det vi gör
"jag älskar dig"
men nu
när allt är sagt
ska jag fly
mot ett bättre imorgon
för idag ser inte lika ljust ut
som igår en gång gjorde
Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. I slutändan så känns det ändå alltid, ALLTID som om jag bara söker mig till folk för att inte vara så fruktansvärt ensam att det känns ända in i själen. Men vilket alternativ är bättre? Finns det ens ett bättre alternativ? Okej att man måste offra någonting för att vinna något annat, och att alla mynt har en baksida, men måste det kännas som något så hemskt vad man än väljer?
Ibland vet jag inte vad jag vill. Ibland känns det som om andra kan ha det så lätt på den fronten, men jag tvivlar på det, utan gissningsvis så stöter alla på samma dilemma förr eller senare. Antagligen ser man väl som alltid bara det man vill se, det som känns bäst att tro på helt enkelt. Att allting är som i sagorna. Hej och hå, reality check nästa.
Jag skrev den här dikten vid en liknande tid. Den är lika aktuell nu som då.
en gång i tiden
målade jag dig en bild
en naken sanning
fast ändå
klädd i ord
ord som med allt annat
ej kan kompensera
för det vi är
och det vi gör
"jag älskar dig"
men nu
när allt är sagt
ska jag fly
mot ett bättre imorgon
för idag ser inte lika ljust ut
som igår en gång gjorde
Omge mig med vänner - lögner av skinn och blod
Om man flyr en sanning, lever man en lögn då?
Frågan är om det är en lösning egentligen. Det är bara det att när verkligheten tränger sig på och är för rå, för ocensurad - för verklig helt enkelt - som det ibland känns som det enda rätta att göra; att gömma sig bakom ett finmaskigt nät av jobb, vänner samt all form av ytlig underhållning som man kan komma på.
Detta är någonting som jag inbillar mig är helt mänskligt. De flesta gör det förr eller senare i livet, antagligen både en och 5000 gånger. Det är som om man inte kan acceptera sitt öde utan först måste ta något undermedvetet ställningstagande där hjärnan slutligen säger "Jag är ledsen, men nu har du inte mycket val än att ta konsekvenserna". Jag ser det här mönstret dagligen, var jag än går, i både mig själv och andra. Antagligen sitter du och läser det här nu just för att kunna fly din tråkiga vardag och förbereda dig mentalt för en betydligt jobbigare uppgift.
Då alla flyr sin egna verklighet förr eller senare finns det givetvis oändligt med sätt att göra det på. Man kan...
- Läsa en bok.
- Köpa ett husdjur.
- Se en film.
- Spela ett spel.
- Skriva inlägg om hur man flyr sanningen.
- Jobba.
- Knarka.
- Sova.
- Gå runt med en gasmask på stan.
- Dagdrömma.
- Umgås.
- Äta en morot.
Kort sagt kan man göra det mesta, så länge det INTE har med ens egna problem att göra. Det viktiga är väl helt enkelt att man tar tag i problemen man har så fort man kan (i den perfekta världen, host-host...), och om man nu inte kan det, så fyller man upp hjärnan med allt annat som går tills problemen försvinner helt automagiskt!
Tack för att jag har fått chansen att lyckas få dig att glömma dina problem för en kort sekund.
Frågan är om det är en lösning egentligen. Det är bara det att när verkligheten tränger sig på och är för rå, för ocensurad - för verklig helt enkelt - som det ibland känns som det enda rätta att göra; att gömma sig bakom ett finmaskigt nät av jobb, vänner samt all form av ytlig underhållning som man kan komma på.
Detta är någonting som jag inbillar mig är helt mänskligt. De flesta gör det förr eller senare i livet, antagligen både en och 5000 gånger. Det är som om man inte kan acceptera sitt öde utan först måste ta något undermedvetet ställningstagande där hjärnan slutligen säger "Jag är ledsen, men nu har du inte mycket val än att ta konsekvenserna". Jag ser det här mönstret dagligen, var jag än går, i både mig själv och andra. Antagligen sitter du och läser det här nu just för att kunna fly din tråkiga vardag och förbereda dig mentalt för en betydligt jobbigare uppgift.
Då alla flyr sin egna verklighet förr eller senare finns det givetvis oändligt med sätt att göra det på. Man kan...
- Läsa en bok.
- Köpa ett husdjur.
- Se en film.
- Spela ett spel.
- Skriva inlägg om hur man flyr sanningen.
- Jobba.
- Knarka.
- Sova.
- Gå runt med en gasmask på stan.
- Dagdrömma.
- Umgås.
- Äta en morot.
Kort sagt kan man göra det mesta, så länge det INTE har med ens egna problem att göra. Det viktiga är väl helt enkelt att man tar tag i problemen man har så fort man kan (i den perfekta världen, host-host...), och om man nu inte kan det, så fyller man upp hjärnan med allt annat som går tills problemen försvinner helt automagiskt!
Tack för att jag har fått chansen att lyckas få dig att glömma dina problem för en kort sekund.
